alexandrasbocker.blogg.se

Baksidan är den bästa delan av boken. Förväntningarna om en fantastiskt fantasytriller faller ju fler sidor man läser:  de faller, faller, faller..... krockar med marken och mosas till en highschoolfilm på bok. Karaktärerna i I Am Number Four är relativt ensidiga fram tills den andra delen, då det stora slaget bankar fram deras personligheter.

 

James Fray och Jobie Hughes (männen bakom författarpseudonymen Pittacus Lore) verkar ha bristande erfarenheter av kärlek, men det hindrar inte dem från att kunna skriva bra om krig. På det här sättet är denna bok ganska intressant: det är den första någonsin som fått mig att föredgra slagsmål framför smöriga känslor. Våldet och det ständigt överhängande dödshotet skapar spänning - en konst som Pittacus Lore verkar behärska till punkt och pricka.

 

En annan sak som är positiv är kopplingen till miljöfrågor. Det känns som att Pittacus Lore vill få en vill få en varningsklocka att ringa hos läsaren: "Om vi fortsätter att leva som vi gör kommer vår planet också att dö, liksom Modagore gjorde". Olyckligtvis är min vardag så fullproppad av liknande "varningsklockor" att jag är på god väg att bli cynisk och skita i allt i ren protest. Men det är mitt problem, inte bokens...

 

I Am Number Four var spännande, men den var också den "plattaste" jag någonsin läst - inklusive Twilight och Katarina von Bredow - böckerna. Vill du läsa den så gör det, men om du låter bli så lär du inte missa något.

 

 

Detta är till alla er där ute som pluggat spanska i över fyra år, utan någon vidare resultat eller motivation. Kolla in den här länken så kommer ni åter igen att minnas varför ni stirrar på spanskaboken flera timmar i veckan!

 

Såg den mest absurda pjäsen med klassen idag. Jag har sett en del teaterpjäser i mitt liv, och jag har själv spelat teater, men detta var något utöver det vanliga.

 

Tänk sex. Tänk ett 30-tal uppblåsbara dockor med enorma bröst och hål mellan benen. Tänk äckliga mansgrisar som behandlar kvinnor som skit. Och en massa hårda, tyska ord som obarmhärtigt slängs mot publiken. Blanda med lite mänsklig galenskap och tillsätt lite våld. Krydda med några trötta arbetare inlåsta i pyttesmå städskåp. Där har ni "Nora".

 

Ärligt talat så förstod jag inte exakt vad den handlade om - jag var lite lat så jag lät bli att läsa Ibsenpjäsen vi fick i läxa. Men jag tyckte om den - den var läskig, galen och den väckte massvis med känslor. Så om någon funderar på att se den på Malmö Stadsteater så rekommenderar jag den varmt.