Designproblem
Anne, vi ses i himlen om det finns en sådan
Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Sommaren 1942 gick hon och hennes familj under jorden, på flykt unden nazisterna. Anne var då tretton år och i dagboken får vi följa hennes utveckling till ung kvinna och skarpögd iaktagare av den mänskliga naturen. I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i Bergen- Belsen tre månader före sin sextonårsdag. (Anne Franks dagbok, Nordsteds, 2008)
Hennes familj blev förråd, vilket ledde till att de blev deporterade med det sistat åget som gick mot koncentrationslägren i öster. Det sista. Hade lite mer tid gått så hade Gårdshusborna kanske överlevt. Anne hade inte behövt dö i en tyfusepedemi och hennes kärlek och själsfrände Peter hade inte heller behövt mista livet, bara tre dagar före befrielsen. Att läsa om delar av hennes historia så som jag gjorde igår fick många känslor kring liv och död, gott och ont samt om min egen mognad och tillvaro att flyta upp till ytan. Känslor så starka att jag känner mig tvungen att dela med mig, få ner dem på papper, reda ut dem, och som får mig att önska att ni också läste boken så att ni skulle kunna dela dessa känslor med mig. Men innan jag förklarar för er vad det är som jag tänker och känner så ska jag genom några citat från boken försöka ge er en bild av vem hon var, så att ni också får en chans att få en uppfattning om henne och kanske få det lite lättare att förstå varför dagboken är värd att läsa.
"Trots att jag bara är fjorton vet jag mycket väl vad jag vill, jag vet vem som har rätt och fel, jag har mina egna uppfattningar, åsikter och principer. Det kan låta knäppt för en tonårstjej, men jag känner mig mycket mer som en människa än som barn, jag känner mig helt oberoende av vilken annan själ som helst."
"(...) Att jag först nu begriper hans tillbakadragenhet och förhållandet till föräldrarna och så gärna skulle vilja hjälpa honom när de grälar. "Du hjälper ju mig hela tiden!" sade han. "Med vadå?" frågade jag väldigt förvånat. "Med att vara glad." Det där var nog det allra vackraste han sagt till mig."
"Jag har aldrig trott att kriget enbart beror på de stora männen, regenterna och kapitalisterna. O nej, även den lille mannen deltar nog så gärna, annars skulle ju folket för länge sedan ha opponerat sig! Det finns en förintelsedrift inom människorna, en drift att döda, mörda och härja, och så länge inte mänskligheten, utan undantag, genomgår en metamorfos kommer krig att rasa, kommer allting som har byggts upp, odlats fram och vuxit att om och om igen skäras av och förintas, för att sedan börja om på nytt!"
"I morse när jag satt i fönstret och tittade ut och egentligen skådade rakt in i Gud och naturen, då var jag lycklig, ingenting annat än lycklig. Och, Peter, så länge den invärtes lyckan finns, denna lycka över natur, hälsa och massor av annat därtill, så länge man bara bär den inom sig kommer man ständigt på nytt att bli lycklig."
Anne hede kunnat gifta sig med Peter. Skaffa barn, villa-volvo-vovve. Följa sina drömmar. Hon skrev och studerade där hon satt gömd för att inte bli förslöad, för snart skulle skulle kriget vara över, då skulle hon publicera alla sina små noveller och bli en erkänd författare och journalist. Och visst - det tog slut. Men det såg hon aldrig, för hon dog. Bara för att hon råkade födas som jude. Samtidigt som hon studerade sin franska och geografi i Amsterdam satt min farfar, också jude, i en by någonstans i Ryssland och slukade böcker om historia. Vem vet, någon gång kanske de pluggade samma sak samtidigt? Hon var trots all bara ett år äldre. Och nu, när min farfar sitter och Skypar med sitt barnbarn i USA ligger Anne Franks späda tonårskropp och förmultnar anonymt i en massgrav.
Varför dog hon medan min farfar överlevde? Hon var mycket mognare och smartare än vad jag är, tankar hon tänkte när hon var fjorton är jag på väg att börja tänka nu, som 17- åring. Hon blev inte ens så gammal. Finns det någon mening med livet om vi inte fullföljer våra drömmar? Finns hon kvar någonstans, upplöst i universum? Kommer jag någonsin kunna träffa henne, krama henne och tala om för henne vilken fantastisk människa hon var? Eller blir vi alla efter döden inget mer än stela lik vars öde är att förtäras av maskar? Kommer jag verkligen också att en dag dö, bara så där, sluta existera? Kommer jag också att behöva se mina älskade dö, en efter en...?
Jag vill bara gråta. Tycker inte ni också att världen är skrämmande och orättvis? Här sitter jag på livets topp och oroar mig för triviala saker som att nagellacket inte torkar tillräckligt snabbt, medan människor med sina egna känslor och drömmar, sina egna "jag" och egna uppfattningar, dör. Överallt. Människor dog, dör och kommer att dö. Och det finns inget vi kan göra åt saken, förutom att i varje andetag försöka andas så mycket som möjligt, njuta så länge man kan.
I dagboken var hon inte. Hon är. Genom sin dagbok berättar hon för mig om tankar och händelser i hennes liv, som en hemlighet. Om Peter som hon från början inte alls tyckte om men som år 1944 skapar mening i hennes liv. Om hur klumpiga de vuxna är när det kommer till att prata om sex. Om den komplicerade relationen med modern. Anne är rolig, djup, allvarlig och vuxen på ett sätt som jag avundas. Hon skriver känslosamt men strukturerat, och trots att (eller kanske just därför) handlingen är fragment ur det verkliga livet är det en oerhört intressant bok att läsa. När man läser den inser man att hon inte bara är en vag historieskugga utan en verklig person av kött och blod.
Läs om en ung flickas alldeles för korta liv och bli berörda.
Tusen strålande solar
Återigen har jag läst ut en underbar bok. En bok som fått mig att tappa andan, som fått mitt hjärta att bulta, min hjärna att arbeta. En bok som väckt känslor och gett mig perspektiv.
Handlingen utspelar sig i Afghanistan. Fattiga Mariam tvingas som 15-åring gifta sig med en främmande man. 20 år senare får hon sällskap i sitt olyckliga äktenskap av unga, vackra och välutbildade Laila vars liv vänts upp och ner efter ett bombattentat som dödat hennes föräldrar. Med Afghanistans våldsamma historia från 60- talet och framåt i kulisserna, får vi följa kvinnornas kamp för ett värdigt liv, ett självständigt liv utan våld och förnedring i ett samhälle där mannen bestämmer allt.
Perspektiv. Det är det som gör läsning så underbart. Plötsligt kan jag glädjas över till synes triviala saker som jag annars tar förgivet. Mina föräldrar slåss inte. Jag går i skolan. Jag kan gå ut på gatan hur jag vill, när jag vill. Jag ser min lillebrors ansikte varje dag och vet att han inte svälter. Att han mår bra.
Jag lever i en bubbla. Den verklighet jag lever i är i för sig verklig, men för många, många andra människor liknar mitt liv säkert mer en drömlik tillvaro. Inte nog med att jag bor i ett av världens rikaste länder, jag mår bra också. Fysiskt som psykiskt. Jag har inte allt och mitt liv är inte perfekt. Men jag mår bra och jag hoppas innerligt att jag har en framtid.
När jag läser denna fantastiska bok inser jag, återingen, hur fullproppat mitt medvetande är med fördomar. Visst är det självklart att det bakom varje burka döljer sig en kvinna, en individ med tankar och känslor? Att det i Afghanistan finns stora, vackra hus, rika människor, folk som inte är islamister och talibaner med gevär? Att landet har vackra landskap, stora poeter? Att man även där tittar på Titanic och gråter? Att ordet "flyktingar" inte är ett på gränsen till negativt laddat begrepp för sådana som ömsom "tar våra jobb" ömsom lever i tält under svält och misär, utan att det är individ + individ + individ, var och en med sin egen historia?
Visst borde allt detta vara självklart? Tyvärr, ja tyvärr, så är det vid första åtanken, vid första associationen när jag hör någon nänma "Afghanistan", inte självklart för mig.
Men jag jobbar på det. För varje stad, varje namn jag stöter på som jag inte känner till i boken, googlar jag, bara för att häpna över hur stor världen är, hur lite jag vet och hur beroende jag är utav den världsbild som medierna ger mig.
Khaled Hossienis realistiska sätt att beskriva Mariams och Lailas vardag trollbinder och får mig att blint tro på varenda ord han säger, hur felaktigt det än må vara. Hans bok blir för mig som en magisk spegel genom vilken jag får en inblick i en värld som jag annars vet så lite om. Det är en bok som griper tag i en och river upp en inifrån, och jag rekomenderar var och en som är minsta lilla intresserad för andra människors öde att läsa den.
