I Am Number Four
Baksidan är den bästa delan av boken. Förväntningarna om en fantastiskt fantasytriller faller ju fler sidor man läser: de faller, faller, faller..... krockar med marken och mosas till en highschoolfilm på bok. Karaktärerna i I Am Number Four är relativt ensidiga fram tills den andra delen, då det stora slaget bankar fram deras personligheter.
James Fray och Jobie Hughes (männen bakom författarpseudonymen Pittacus Lore) verkar ha bristande erfarenheter av kärlek, men det hindrar inte dem från att kunna skriva bra om krig. På det här sättet är denna bok ganska intressant: det är den första någonsin som fått mig att föredgra slagsmål framför smöriga känslor. Våldet och det ständigt överhängande dödshotet skapar spänning - en konst som Pittacus Lore verkar behärska till punkt och pricka.
En annan sak som är positiv är kopplingen till miljöfrågor. Det känns som att Pittacus Lore vill få en vill få en varningsklocka att ringa hos läsaren: "Om vi fortsätter att leva som vi gör kommer vår planet också att dö, liksom Modagore gjorde". Olyckligtvis är min vardag så fullproppad av liknande "varningsklockor" att jag är på god väg att bli cynisk och skita i allt i ren protest. Men det är mitt problem, inte bokens...
I Am Number Four var spännande, men den var också den "plattaste" jag någonsin läst - inklusive Twilight och Katarina von Bredow - böckerna. Vill du läsa den så gör det, men om du låter bli så lär du inte missa något.
Kommentarer
Trackback
