Tusen strålande solar
Återigen har jag läst ut en underbar bok. En bok som fått mig att tappa andan, som fått mitt hjärta att bulta, min hjärna att arbeta. En bok som väckt känslor och gett mig perspektiv.
Handlingen utspelar sig i Afghanistan. Fattiga Mariam tvingas som 15-åring gifta sig med en främmande man. 20 år senare får hon sällskap i sitt olyckliga äktenskap av unga, vackra och välutbildade Laila vars liv vänts upp och ner efter ett bombattentat som dödat hennes föräldrar. Med Afghanistans våldsamma historia från 60- talet och framåt i kulisserna, får vi följa kvinnornas kamp för ett värdigt liv, ett självständigt liv utan våld och förnedring i ett samhälle där mannen bestämmer allt.
Perspektiv. Det är det som gör läsning så underbart. Plötsligt kan jag glädjas över till synes triviala saker som jag annars tar förgivet. Mina föräldrar slåss inte. Jag går i skolan. Jag kan gå ut på gatan hur jag vill, när jag vill. Jag ser min lillebrors ansikte varje dag och vet att han inte svälter. Att han mår bra.
Jag lever i en bubbla. Den verklighet jag lever i är i för sig verklig, men för många, många andra människor liknar mitt liv säkert mer en drömlik tillvaro. Inte nog med att jag bor i ett av världens rikaste länder, jag mår bra också. Fysiskt som psykiskt. Jag har inte allt och mitt liv är inte perfekt. Men jag mår bra och jag hoppas innerligt att jag har en framtid.
När jag läser denna fantastiska bok inser jag, återingen, hur fullproppat mitt medvetande är med fördomar. Visst är det självklart att det bakom varje burka döljer sig en kvinna, en individ med tankar och känslor? Att det i Afghanistan finns stora, vackra hus, rika människor, folk som inte är islamister och talibaner med gevär? Att landet har vackra landskap, stora poeter? Att man även där tittar på Titanic och gråter? Att ordet "flyktingar" inte är ett på gränsen till negativt laddat begrepp för sådana som ömsom "tar våra jobb" ömsom lever i tält under svält och misär, utan att det är individ + individ + individ, var och en med sin egen historia?
Visst borde allt detta vara självklart? Tyvärr, ja tyvärr, så är det vid första åtanken, vid första associationen när jag hör någon nänma "Afghanistan", inte självklart för mig.
Men jag jobbar på det. För varje stad, varje namn jag stöter på som jag inte känner till i boken, googlar jag, bara för att häpna över hur stor världen är, hur lite jag vet och hur beroende jag är utav den världsbild som medierna ger mig.
Khaled Hossienis realistiska sätt att beskriva Mariams och Lailas vardag trollbinder och får mig att blint tro på varenda ord han säger, hur felaktigt det än må vara. Hans bok blir för mig som en magisk spegel genom vilken jag får en inblick i en värld som jag annars vet så lite om. Det är en bok som griper tag i en och river upp en inifrån, och jag rekomenderar var och en som är minsta lilla intresserad för andra människors öde att läsa den.
