alexandrasbocker.blogg.se

Det finns människor som tittar på skräckfilmer och läser skräckromaner. Jag läser och ser filmer om Förintelsen. En film jag ser just nu och som påverkar mig väldigt mycket är "Förintelsen" från 1978. Det är en oerhört vacker och rörande berättelse där vi bland annat får följa den judiska familjen Weiss vars liv snabbt vänds upp och ner, och den tyske soldaten Eric Dorf, som övertygad av sin fru blir medlem i SS där han når höga positioner - något som inte hindrar honom från att plågas av tvivel. Handlingen är uppbyggd kring ett skelett av historiska händelser, och vi får i filmen se så väl gaskamrar, våld som verkliga fotografier från kriget.

 

När jag ser den här filmen så inser jag att jag inte förstår. Att detta hänt på riktigt. Att bara ödet och tur har räddat mig och gjort så att jag slapp leva där och då, men att det kunde varit annorlunda. Det kunde varit jag. Hur kunde detta ske? Varför?

 

Egentligen förstår jag. Trots att jag inte vill. Så lätt att tänka att de inte är som jag. Att stänga av. Som jag gjorde när vi skulle dissikera kycklinghjärtan i 8:an: medan vissa spyfärdiga gick ut ur rummet blockerade jag alla tankar som hade med medkänsla och moral att göra och betraktade med intresse det tudelade hjärtat jag hade framför mig.

 

Det är fascinerande hur bra filmen skildrar de stunder när SS -officerarna själva åker till avrättningsplatserna och måste döda för första gången. Tvivlet i deras ansikten. Ångesten. Så mycket lättare att ge order när man är någon annan stans! Som att äta kött men tycka synd om djuren. Säger jag. Köttätaren.

 

Vi människor vill så gärna in allt i ont och gott. Men det finns ingen ren ondska, liksom det inte finns fullkomlig godhet. Är nazisten som dödar judar medan han innerligt, av hela sitt hjärta, tror att han gör något gott för allmänheten, verkligen ond? Personen som dödar en fiende för att rädda tio fränder, är hen god?  All vår sk. "moral" som fungerar så bra i välfungerande samhällen rasar så fort situationen förändras. Allt är relativt. Det enda som är säkert är att vi lever. Och att vi kommer att dö.

 

Så maktlös man känner sig.