På tal om The Host...
Har vi en själ?
Nej, säger hjärnan. Du, med dina känslor, drömmar och förhoppningar, är bara nervimpulser och kemiska substanser. Vetenskapligt bevisat, inte mycket att tjafsa om.
VA?!, svarar själen. Jag, som är så mycket mer än bara kött, blod och nervimpulser, jag som är ditt allt när det kommer till kritan, hur kan du påstå att jag inte existerar?! Jag är energin som driver dig framåt, din viljestyrka. När du nästan är död, ja, kanske till och med efteråt (för inte kan jag väl försvinna bara sådär: "energi kan inte förstöras eller nyskapas, bara omvandlas", om du minns!) Du med dina kemiska ämnen är anledningen till att jag känner, men det är i mig det känns.
Var sitter du och vad består du av?, envisas hjärnan med att fråga.
Jag vet inte, svarar själen. Kanske finns jag i varje cell av kroppen. Kanske är jag bara en flyktig ande som rör sig mellan mage och bröstkorg. Kanske finns jag där du är, hjärna. Kanske är jag sammanflätad med dig. Men jag finns. Du har själv sett skillnaden i blicken mellan döda och levande varelser. Du vet hur ögonen ser ut när jag lämnat kroppen och gått vidare. Du vet att inget leende i världen kan få en människa att se glad ut om jag, som syns genom ögonen, visar på motsatsen.
Men skådespelare..., invänder hjärnan.
En bra skådespelare känner verkligen känslorna ge gestaltar. Du som gått på teater så länge borde veta det nu, avbryter själen.
Samtalet tar slut, tystnaden är tung. Både hjärna och själ fortsätter att envisas med att de har rätt. Vad ingen människa ännu lyckats klura ut förstår inte de heller, inte egentligen, trots att det är vad de inbillar sig. De är för dåliga på att sammarbeta, på att lyssna på varandra. Och så länge det kommer att fortsätta vara så, så kommer vi aldrig få svar på den eviga frågan om vi har en själ.
störd tjej tänker ni nu men jag tränar på att skriva och vill hitta min stil så döm mig inte för hårt utan bärätta istället vad ni tror
Kommentarer
Trackback
